Vänskap

Som person är jag glad, positiv och skämtsam, tycker själv jag har bra värderingar i livet och bryr mig extremt mycket om mina nära och kära. Under min uppväxt har jag haft mycket vänner och några få nära. När jag fick min SLE-diagnos som 11-åring så märkte jag en skillnad hos mina så kallade bästa vänner. Jag var även tvungen att vara hemma mycket från skolan och fick hemundervisning. Dem kom inte och hälsade på mig speciellt ofta. 

Efter detta, har jag blivit lite "blygare", mer sparsam att dela med mig av mig själv till nya människor. Man kan nästan dra det till lite social fobi, bland nya människor. Hur skapar jag nya vänner? Hur ska jag bete mig? 

På gymnasiet kände jag mig inte alls hemma, bytte skola efter 1-2 månader. Kände mig inte riktigt hemma på min nya skola förräns i 2an nånting, och fortfarande väldigt ensam när jag kom hem från skolan om dagarna. Tur jag haft stallet att åka till. 

Nu sen jag slutat gymnasiet, mitt extra-år osv har jag åtminstone en riktig vän som jag kan lita på. Kom på mig själv häromdagen med att vilja ha kvar en vänskap så mycket att jag försökt intala mig själv att vi är två som vill vårda relationen; men i själva verket är det jag som hållt fasaden uppe. Gett mitt allt, för att bli nerdragen och trampad på. Försöker nu att gå vidare, jag kämpar men "vännen" verkar inte ens märka att jag försvunnit. 

Jag är också glad över en ny vänskap såhär i svåra tider, vi får se vart den utvecklas men det är en person jag verkligen trivs med. Att träffas var pirrigt, men naturligt och kändes bra från början. Jag hoppas jag kan fortsätta på det spåret och gå vidare i livet. 
(null)

Kommentera här: