Vänskap

Som person är jag glad, positiv och skämtsam, tycker själv jag har bra värderingar i livet och bryr mig extremt mycket om mina nära och kära. Under min uppväxt har jag haft mycket vänner och några få nära. När jag fick min SLE-diagnos som 11-åring så märkte jag en skillnad hos mina så kallade bästa vänner. Jag var även tvungen att vara hemma mycket från skolan och fick hemundervisning. Dem kom inte och hälsade på mig speciellt ofta. 

Efter detta, har jag blivit lite "blygare", mer sparsam att dela med mig av mig själv till nya människor. Man kan nästan dra det till lite social fobi, bland nya människor. Hur skapar jag nya vänner? Hur ska jag bete mig? 

På gymnasiet kände jag mig inte alls hemma, bytte skola efter 1-2 månader. Kände mig inte riktigt hemma på min nya skola förräns i 2an nånting, och fortfarande väldigt ensam när jag kom hem från skolan om dagarna. Tur jag haft stallet att åka till. 

Nu sen jag slutat gymnasiet, mitt extra-år osv har jag åtminstone en riktig vän som jag kan lita på. Kom på mig själv häromdagen med att vilja ha kvar en vänskap så mycket att jag försökt intala mig själv att vi är två som vill vårda relationen; men i själva verket är det jag som hållt fasaden uppe. Gett mitt allt, för att bli nerdragen och trampad på. Försöker nu att gå vidare, jag kämpar men "vännen" verkar inte ens märka att jag försvunnit. 

Jag är också glad över en ny vänskap såhär i svåra tider, vi får se vart den utvecklas men det är en person jag verkligen trivs med. Att träffas var pirrigt, men naturligt och kändes bra från början. Jag hoppas jag kan fortsätta på det spåret och gå vidare i livet. 
(null)

Ledsen, normal eller glad?

Ibland känns det jobbigt utan att man ens förstår varför, som igår när jag gick runt och fick tårar i ögonen utan någon speciell anledning. Jag försökte komma på roten till problemet, men det var ingenting jag kunde tänka mig stämde in. Lika jobbigt det som när man vet varför man blir lite ledsen. 


Idag ska jag gå ut med Kurt både FM och EM, sen ska jag och pappa till granngården och köpa ett nytt strö vi har beställt, lantbruksströ hette det! Är som spån fast mer finmalet än kutterspånet. Xet kommer få en fin och fluffig bädd hoppas jag med detta. Problemet är bara att pelletsen inte satt sig lika fint i fram som i bak.. får googla lite lösningar tror jag. 

Det duger aldrig

Har ni nån gång träffat en person som varje gång ni träffas säger spydiga saker, beter sig elakt och hemskt och tycker att allt du gör är fel? Ja, förmodligen har de flesta gjort det. Då springer man ju åt andra hållet och ser sig aldrig mer omkring. Men jag? Har tyvärr inte den lyxen. Varje dag tvingas jag leva med denna människa på ett eller annat vis. Ja, det låter ju hemskt eller hur, jag kan säga att det känns okej de dagar jag slipper träffa denna energikrävande människan, nästan så att man glömmer hur jobbigt det kan vara. Sen kommer då käftsmällen när hon fräser dryga kommentarer i ansiktet på en eller skriver absurda saker på tavlan. Och det allra värsta.. när hon låter det gå ut över min fina häst...
 
Du får inte ha halstäcke. Nej okej, köper nytt utan hals. Ditt täcke är krångligt att sätta på. Jaha, men det kostade mig 900 av mina sparade pengar och har inte hals. Ok men ditt täcke har inte plastrem. Men då fixar jag det med en gång. Ditt täcke har inte plastrem. JO DET HAR DET VISST DET (DIN BLINDA KÄRRINGJÄVEL). Har du saker där för det får du inte. Jag flyttar genast på dom. Tar mina saker och gömmer dom. Vart är mina saker, hittar och lägger tillbaks dom. Kommer med sadeln efter lyckad ridtur. Stänger och låser framför mig. Släcker i stallet när jag rider i ridhuset. Är grinig och skriker på mig och min häst. Försöker stänga av vattenkoppen.
 
Det tar så mycket energi med en sån här hemsk människa. Jag önskar att hon kunde ändra sig och försöka kontaminera sina handlingar och språk, för jag blir så ledsen och arg :(