Felmedicinerad?

(null)
Sedan jag fick min nyaste diagnos, hypotyreos, och började med ny medicin, så har jag faktiskt bara känt mig värre. Hjärtklappning fortsätter, men jag har fått sån himla nervositet, humörsvängningar och gråter mycket mer. Har jobbiga tankar som jag inte kan koppla bort, typ att hela familjen ska dö. Ska ju utomlands i januari och är 0 sugen på det eftersom jag är rädd att någon dör, eller pappa som är hemma med djuren. Ja, gråter nu av tanken ens. 

Det jobbigaste med detta är att senaste telefon-tiden med min läkare sa hon bara :Ja men dina prover ser så bra ut! Typ "prover bra=du mår bra"

Har massa tics också sen detta, men det värsta är att jag är så rädd hela tiden. Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. I december skulle jag iaf få göra 24h EKG, men jag fick tjata sönder att ngt var fel.. undrar om det finns bättre medicin, eller om jag bör sluta helt med den kanske. 

Ångra något man inte kan påverka

I det här inlägget vill jag beskriva mina känslor lite omkring sjukdomen, medicinering och hur både och i kombination kan förstöra för mig. Ända sedan 10-års ålder har jag fått ta olika tabletter och testa mig fram vilken/vilka behandlingar som funkar bäst, tabletter, sprutor, plåster och intravenös medicin på sjukhus. Jag har i princip aldrig mått bra på riktigt, jag kommer inte ens ihåg hur det känns att vakna upp utan någon form av smärta,,
 
Medicineringen just nu består av (kommer inte ihåg allt i huvudet men ungefär): cortison, cellcept, trombyl, behepan, lergigan, levaxin, plaquenli, mfl. Alltså liten cocktail av grejer som naturligtvis har ganska så långa biverkningslistor, vissa av dessa får jag inte heller ta i kombination med varandra...
 
Sjukdomen i sig har ju de flesta möjliga symptomen så som: led- och muskelvärk, svullnad, trötthet, utslag, påverkan på inre organ, håravfall, mfl.
 
För ungefär 3 månader sedan märkte jag att mitt hår var väldigt fläckvis, jag har färgat det mörkbrunt sedan många år eftersom det ser tjockare ut då än med mitt ljust blonda hår. Jag hade under denna period även en utväxt-spray för att jag inte ville färga hela tiden. Jag tappade mycket hår men valde att blunda för detta faktum. Men jag insåg att det var inget som hjälpte mig. I samråd med min frisör valde jag då att raka bort allt hår. Kunde jag hoppa tillbaka så skulle jag göra det, jag vet inte vad jag skulle göra eftersom jag inte hade något val men... jag hatar mitt korta hår. Så mycket.
 
Varför vi kom fram till detta beslut är ju för att när man tar bort de långa, sjuka hårstråna, så får de korta som inte riktigt växt ut mer kraft att växa ut ett friskt hårstrå. Jag beställde oxå en peruk som tog lite tid att få. Jag kan ju säga att jag önskar att ingen ung tjej måste gå igenom detta eftersom vi bedöms utifrån hur vi ser ut. Jag tänkte inte på hur lång tid det skulle ta för håret att växa ut, och jag trodde jag kunde limma fast peruken så det satt hela tiden,, men detta var inget bra alternativ efter mycket diskussioner med kunniga (och läkare, min hårbotten såg oxå förjävlig ut)... Med det faktat skulle jag heller inte velat raka mig. Men vad skulle jag ha gjort? Det fanns inga val?
 
Som sagt, 3 eller 4 månader har gått.. jag gömmer alltid huvudet/ansiktet när jag inte har min peruk på, luvtröjor är standarden i stallet t ex, jag hoppas att inte någon ska se mig.. Jag googlar typ alternativ varje dag och önskar jag hade pengar så det räckte till en sån här inflätning där man syr fast löshår i mitt eget (ser sjukt äkta ut), det skulle vara drömmen just nu då det alltid sitter i och det är precis det jag ville från början. Vila mitt eget hår och hårbotten men att ingen annan människa behöver se eller veta om det utom jag. Fake it until you make it.
 

Mera sjukhusbabbel

 
Ja, fångad som man käner sig här på salen! Idag har jag fått i mig mitt första mål mat sen i söndags när jag och mormor besökte Pinchos, det spänner rejält i magen bara efter nån tugga men jag får behålla det... bara en sån sak ;)
 
Natten har varit hemsk med runt 2 timmars sömn, tanten bredvid var noga igår kväll med att inte störa med tv-tittandet men sen när natten kom var det tydligen inte så viktigt haha.. värsta snarkningarna jag hört tror jag och jag har ju delat sal med ett par stycken sen jag blev 18.. inte bara snarkningar heller utan en hel del gnäll till nattsköterskan! Jag får ju som inre raseri-utbrott och sparkar i sängen och håller på, det blev även en dunk i droppställningen så det tjongade till...! Hur som helst sover ju snarkande och störande människor som vi alla vet, igenom allt. ALLT. Jag körde in hörlurarna med musik på och vaknade med värkande öron efter 5 timmar med hörlurar i.
 
Tyvärr höjning av cortisonet i minst 1 vecka, dubbel dos, men för en gångs skull känns det inte överjävligt. Jag har förmodligen fått hypotereos oxå (ingen har sagt diagnosen rakt ut, därav tror??) och kan vara därför jag samlat på mig massa vätska och har svårt att gå ner i vikt efter alla medicinändringar, med medicinering av Levaxin kommer förmodligen sköldkörteln få hjälp att fungera som den ska! Kommer uppdatera mer när jag får veta mer om vad det innebär o så.
 
(Wiho, blir utskriven imorgon och tant NU!)