Ångra något man inte kan påverka
I det här inlägget vill jag beskriva mina känslor lite omkring sjukdomen, medicinering och hur både och i kombination kan förstöra för mig. Ända sedan 10-års ålder har jag fått ta olika tabletter och testa mig fram vilken/vilka behandlingar som funkar bäst, tabletter, sprutor, plåster och intravenös medicin på sjukhus. Jag har i princip aldrig mått bra på riktigt, jag kommer inte ens ihåg hur det känns att vakna upp utan någon form av smärta,,
Medicineringen just nu består av (kommer inte ihåg allt i huvudet men ungefär): cortison, cellcept, trombyl, behepan, lergigan, levaxin, plaquenli, mfl. Alltså liten cocktail av grejer som naturligtvis har ganska så långa biverkningslistor, vissa av dessa får jag inte heller ta i kombination med varandra...
Sjukdomen i sig har ju de flesta möjliga symptomen så som: led- och muskelvärk, svullnad, trötthet, utslag, påverkan på inre organ, håravfall, mfl.
För ungefär 3 månader sedan märkte jag att mitt hår var väldigt fläckvis, jag har färgat det mörkbrunt sedan många år eftersom det ser tjockare ut då än med mitt ljust blonda hår. Jag hade under denna period även en utväxt-spray för att jag inte ville färga hela tiden. Jag tappade mycket hår men valde att blunda för detta faktum. Men jag insåg att det var inget som hjälpte mig. I samråd med min frisör valde jag då att raka bort allt hår. Kunde jag hoppa tillbaka så skulle jag göra det, jag vet inte vad jag skulle göra eftersom jag inte hade något val men... jag hatar mitt korta hår. Så mycket.
Varför vi kom fram till detta beslut är ju för att när man tar bort de långa, sjuka hårstråna, så får de korta som inte riktigt växt ut mer kraft att växa ut ett friskt hårstrå. Jag beställde oxå en peruk som tog lite tid att få. Jag kan ju säga att jag önskar att ingen ung tjej måste gå igenom detta eftersom vi bedöms utifrån hur vi ser ut. Jag tänkte inte på hur lång tid det skulle ta för håret att växa ut, och jag trodde jag kunde limma fast peruken så det satt hela tiden,, men detta var inget bra alternativ efter mycket diskussioner med kunniga (och läkare, min hårbotten såg oxå förjävlig ut)... Med det faktat skulle jag heller inte velat raka mig. Men vad skulle jag ha gjort? Det fanns inga val?
Som sagt, 3 eller 4 månader har gått.. jag gömmer alltid huvudet/ansiktet när jag inte har min peruk på, luvtröjor är standarden i stallet t ex, jag hoppas att inte någon ska se mig.. Jag googlar typ alternativ varje dag och önskar jag hade pengar så det räckte till en sån här inflätning där man syr fast löshår i mitt eget (ser sjukt äkta ut), det skulle vara drömmen just nu då det alltid sitter i och det är precis det jag ville från början. Vila mitt eget hår och hårbotten men att ingen annan människa behöver se eller veta om det utom jag. Fake it until you make it.
