Ångra något man inte kan påverka

I det här inlägget vill jag beskriva mina känslor lite omkring sjukdomen, medicinering och hur både och i kombination kan förstöra för mig. Ända sedan 10-års ålder har jag fått ta olika tabletter och testa mig fram vilken/vilka behandlingar som funkar bäst, tabletter, sprutor, plåster och intravenös medicin på sjukhus. Jag har i princip aldrig mått bra på riktigt, jag kommer inte ens ihåg hur det känns att vakna upp utan någon form av smärta,,
 
Medicineringen just nu består av (kommer inte ihåg allt i huvudet men ungefär): cortison, cellcept, trombyl, behepan, lergigan, levaxin, plaquenli, mfl. Alltså liten cocktail av grejer som naturligtvis har ganska så långa biverkningslistor, vissa av dessa får jag inte heller ta i kombination med varandra...
 
Sjukdomen i sig har ju de flesta möjliga symptomen så som: led- och muskelvärk, svullnad, trötthet, utslag, påverkan på inre organ, håravfall, mfl.
 
För ungefär 3 månader sedan märkte jag att mitt hår var väldigt fläckvis, jag har färgat det mörkbrunt sedan många år eftersom det ser tjockare ut då än med mitt ljust blonda hår. Jag hade under denna period även en utväxt-spray för att jag inte ville färga hela tiden. Jag tappade mycket hår men valde att blunda för detta faktum. Men jag insåg att det var inget som hjälpte mig. I samråd med min frisör valde jag då att raka bort allt hår. Kunde jag hoppa tillbaka så skulle jag göra det, jag vet inte vad jag skulle göra eftersom jag inte hade något val men... jag hatar mitt korta hår. Så mycket.
 
Varför vi kom fram till detta beslut är ju för att när man tar bort de långa, sjuka hårstråna, så får de korta som inte riktigt växt ut mer kraft att växa ut ett friskt hårstrå. Jag beställde oxå en peruk som tog lite tid att få. Jag kan ju säga att jag önskar att ingen ung tjej måste gå igenom detta eftersom vi bedöms utifrån hur vi ser ut. Jag tänkte inte på hur lång tid det skulle ta för håret att växa ut, och jag trodde jag kunde limma fast peruken så det satt hela tiden,, men detta var inget bra alternativ efter mycket diskussioner med kunniga (och läkare, min hårbotten såg oxå förjävlig ut)... Med det faktat skulle jag heller inte velat raka mig. Men vad skulle jag ha gjort? Det fanns inga val?
 
Som sagt, 3 eller 4 månader har gått.. jag gömmer alltid huvudet/ansiktet när jag inte har min peruk på, luvtröjor är standarden i stallet t ex, jag hoppas att inte någon ska se mig.. Jag googlar typ alternativ varje dag och önskar jag hade pengar så det räckte till en sån här inflätning där man syr fast löshår i mitt eget (ser sjukt äkta ut), det skulle vara drömmen just nu då det alltid sitter i och det är precis det jag ville från början. Vila mitt eget hår och hårbotten men att ingen annan människa behöver se eller veta om det utom jag. Fake it until you make it.
 

WE-träning

I söndags var jag och ponny iväg & tränade på Eke, superkul var det! Dels är det ju jättekul att få välja ut en matchande outfit (den som vet den vet), sen är man ju där för att t-r-ä-n-a så det är alltid bra att få ögon på sig och instruktioner!
 
Det var klocka i korridor, slalom, flytta mugg, tjuren och ett hopphinder. Det var två av dessa jag kände mig nervöd inför; tjuren, eftersom han blev galen på tävling och helt okotaktbar (utesluten pga "olydnad"), och så hopphindret eftersom han alltid stannar nuförtiden och jag har typ blivit hopprädd. Iallafall, så gick alla hinder inkl dessa bra! Han är väldigt långsam på att backa (klockan) men det gick väldigt fort och smidigt i slutet. Tjuren fick han snacka med både innan och under uppsittning så det gick över efter ett par fnysningar. Hindret stannade han på först men klev sedan över i skritt, därefter var det bara att driva lite extra så (över)hoppade han!
 
Jag hoppas ju nu att det ska finnas reservplats typ varje gång till mig, var verkligen smidigt att åka sisådär 5 min med släpet! Provade för första gången med att åka med sadel på för att spara tid och för det är lugnare att fixa hemma, gick jättebra. Nästa gång lär det dock bli täcke på oxå eftersom det har blivit så himla kallt ute...
 

Det duger aldrig

Har ni nån gång träffat en person som varje gång ni träffas säger spydiga saker, beter sig elakt och hemskt och tycker att allt du gör är fel? Ja, förmodligen har de flesta gjort det. Då springer man ju åt andra hållet och ser sig aldrig mer omkring. Men jag? Har tyvärr inte den lyxen. Varje dag tvingas jag leva med denna människa på ett eller annat vis. Ja, det låter ju hemskt eller hur, jag kan säga att det känns okej de dagar jag slipper träffa denna energikrävande människan, nästan så att man glömmer hur jobbigt det kan vara. Sen kommer då käftsmällen när hon fräser dryga kommentarer i ansiktet på en eller skriver absurda saker på tavlan. Och det allra värsta.. när hon låter det gå ut över min fina häst...
 
Du får inte ha halstäcke. Nej okej, köper nytt utan hals. Ditt täcke är krångligt att sätta på. Jaha, men det kostade mig 900 av mina sparade pengar och har inte hals. Ok men ditt täcke har inte plastrem. Men då fixar jag det med en gång. Ditt täcke har inte plastrem. JO DET HAR DET VISST DET (DIN BLINDA KÄRRINGJÄVEL). Har du saker där för det får du inte. Jag flyttar genast på dom. Tar mina saker och gömmer dom. Vart är mina saker, hittar och lägger tillbaks dom. Kommer med sadeln efter lyckad ridtur. Stänger och låser framför mig. Släcker i stallet när jag rider i ridhuset. Är grinig och skriker på mig och min häst. Försöker stänga av vattenkoppen.
 
Det tar så mycket energi med en sån här hemsk människa. Jag önskar att hon kunde ändra sig och försöka kontaminera sina handlingar och språk, för jag blir så ledsen och arg :(